Sveriges Kvinnolobbys verksamhet utgår från FN:s Kvinnokonvention och handlingsplanen från Peking. Här samlar vi ett antal ställningstaganden och förslag som handlar om att bevara och förstärka jämställdhetsarbetet när transpersoner inkluderas i politik, verksamheter och organisationer.

Vår syn på makt, kön och genus

Sveriges Kvinnolobby arbetar för alla kvinnors och flickors rättigheter. Liksom lag och praxis i Sverige utgår vårt arbete från kön som juridiskt kön, det vill säga det kön som registreras i folkbokföringen. Vi ser också att juridiskt kön för de flesta människor överensstämmer med deras biologiska kön. Vårt arbete omfattar alla kvinnor, inklusive transkvinnor och ickebinära personer som juridiskt är kvinnor.

Genus är det socialt och kulturellt konstruerade könet – eller med ett enklare ord könsroller. Genus bygger på föreställningar om hur kvinnor respektive män förväntas se ut, vara och bete sig och begränsar alla människors livs- och handlingsutrymme (Hirdman 1988). Sveriges Kvinnolobby arbetar, i enlighet med artikel 5 i FN:s Kvinnokonvention, för att frigöra kvinnor och flickor från stereotypa föreställningar som förknippas med vårt kön, det vill säga ta bort kopplingen mellan genus och kön.

Vi har noterat att det ofta är svårt att skilja genus från könsidentitet och könsuttryck. Könsidentitet är en persons självupplevda kön medan könsuttryck är attribut som uppfattas som kvinnliga eller manliga, till exempel kläder, kroppsform eller röst. Om så är fallet finns stor risk att arbetet för att bekräfta personers könsidentitet och könsuttryck uttryck kan leda till att kopplingen mellan genus och kön förstärks, även om så aldrig har varit avsikten.

På samhällelig nivå ligger genus till grund för en hierarki, som även kallas genussystemet eller könsmaktsordningen, och som bygger på ett isärhållande av könen där manligt och kvinnligt står i motsats till varandra. Av isärhållandet följer en värdering där typiskt manliga egenskaper värderas högre än typiskt kvinnliga egenskaper. Värderingen baseras till stor del på människors biologiska kön och reproduktiva funktioner och leder till att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. (Hirdman 1988). Exempel på detta är bland annat att kvinnor har lägre lön än män och att de flesta verksamheter i samhället utformas utifrån mäns behov. Sveriges Kvinnolobby ser att alla människor inordnas i genussystemet, oavsett hur de själva definierar sitt kön. Denna strukturella förståelse av makt riskerar att krocka med ett synsätt där kön är en skala på vilken individer kan placera sig själva utifrån sitt upplevda kön och därmed välja eller välja bort sin egen över- eller underordning.

I korthet

  • Sveriges Kvinnolobby utgår från kön som juridiskt kön. Vi ser också att juridiskt kön för de flesta människor (om än inte för alla) överensstämmer med deras biologiska kön.
  • Genus/könsroll är det socialt och kulturellt konstruerade kön, det vill säga stereotyper om hur kvinnor respektive män förväntas se ut, vara och bete sig. Genus är svårt att skilja från könsidentitet (självupplevt kön) och könsuttryck (attribut som uppfattas som kvinnliga eller manliga).
  • Genussystem/könsmaktsordning är den hierarki som följer av genus och som bygger på att könen hålls isär och på att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp i samhället.
  • Sveriges Kvinnolobby arbetar för att frigöra kvinnor och flickor från de begränsningar som genus för med sig och den underordning som genussystemet innebär.

Vi kräver

  • Att Jämställdhetsmyndigheten ska få i uppdrag att tydliggöra att kön syftar på juridiskt kön och ej ska blandas ihop med könsidentitet. Kön och könsidentitet är olika diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen.
  • Att en eventuellt kommande utredning om att införa ett tredje juridiskt kön ska beakta vilka konsekvenser detta kan få för jämställdhetsarbetet

Jämställdhetsintegrering och jämställda verksamheter

Kvinnorörelsen arbetar sedan generationer tillbaka för att synliggöra kvinnor och flickor. Av erfarenhet vet vi att om kvinnor och flickor inte synliggörs, så kommer män och pojkar att utgöra norm. Därför var det en stor seger för oss när Sverige och stora delar av världen beslutade att jämställdhetsintegrering ska vara den strategi som ska användas för att nå ett jämställt samhälle. Strategin innebär alla beslut, processer och verksamheter ska bekönas. Könsneutrala formuleringar ska tas bort och ersättas med bekönade begrepp som kvinnor och män, flickor och pojkar. Att arbeta med bekönade styr- och ledningsdokument står inte i konflikt med att arbeta transinkluderande i mötet med medborgare på verksamhetsnivå.

På senare tid har Sveriges Kvinnolobby noterat en tillbakagång till könsneutrala formuleringar hos organisationer som vill inkludera personer som inte identifierar sig som kvinnor och män. Ett tydligt exempel på detta är de av regeringen förslagna förändringarna i läroplanen. Bland annat föreslår regeringen att “flickor” och “pojkar” ska ersättas med begreppen “barn” och “elever”.

Vi ser också hur gamla patriarkala krafter som alltid har motarbetat jämställdhet utnyttjar transinkludering som ett argument för att inte behöva benämna kvinnor och flickor. Men ingen, varken transpersoner eller kvinnor och flickor, vinner på att kön osynliggörs. Tvärtom vet vi att om könsblinda beslut, processer och verksamheter är sämre för alla.

Vi kräver

  • Att jämställdhetsintegrering som strategi ska verkställas så att samtliga processer, verksamheter och beslut bekönas. Detta står inte i konflikt med att arbeta transinkluderande i mötet med medborgare.
  • Att inkludering av personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män, inte får innebära att flickor och kvinnor osynliggörs.

Könsuppdelad statistik

Enligt statistikförordningen ska all officiell individbaserad statistik i Sverige vara könsuppdelad. Som ett resultat av denna starka reglering och ett träget arbete är Sverige bäst i världen på jämställdhetsstatistik, vilket har bidragit till att vi är ett av världens mest jämställda länder.

Sveriges Kvinnolobby ser flera tecken på att arbetet med transinkludering försvårar arbetet med könsuppdelad statistik. Det handlar till exempel om att organisationer blandar ihop kön och könsidentitet i undersökningar och redovisningar av data, trots att detta är två olika diskrimineringsgrunder. Om vi inte vet vad vi mäter, presenterar och analyserar riskerar statistiken att bli missvisande, svår att använda eller till och med felaktig.

Vi ser även praktiska konsekvenser, som att det kan bli svårt att samla in så mycket data som behövs i urvalsundersökningar för att kunna särredovisa resultat för den grupp som inte uppger kvinna/man som kön när flera variabler kombineras. Det är redan idag svårt att få tillräckligt många svar för att kunna analysera och dra slutsatser om olika grupper av kvinnor och män. Om man därutöver vill kunna uttala sig om ytterligare en kategori, som omfattar en jämförelsevis liten grupp, krävs en mycket stor mängd data vilket sannolikt är svårt att uppnå.

När det gäller den registerbaserade statistiken oroas vi av att flera förslag har lagts fram om att införa könsneutrala personnummer och sluta samla in könsuppdelad statistik.

En fråga som behöver utredas närmare är också hur jämställdhetsstatistikens legitimitet, validitet och reliabilitet skulle påverkas av om kön i större utsträckning blev självskattat och därmed skulle kunna väljas och väljas bort och variera över tid.

Vi kräver

  • Att regeringen ska tydliggöra att statistikförordningen gäller och att den innebär att all officiell individbaserad statistik ska delas upp på juridiskt kön.
  • Att juridiskt kön i undersökningar där det är relevant och möjligt kan kompletteras med en fråga om könsidentitet.
  • Att SCB ska få i uppdrag att undersöka hur inkluderingen av transpersoner i registerbaserad statistik och andra typer av undersökningar påverkar jämställdhetsstatistiken. Därefter kan SCB ges i uppdrag att ta fram ett stöd till andra statistikproducerande aktörer om hur inkludering kan ske utan att jämställdhetsstatistiken riskeras.

Vård och stöd till flickor och kvinnor som ifrågasätter sin könsidentitet

De senaste åren har antalet flickor och unga kvinnor som börjar ifrågasätta sin könsidentitet i tonåren utan tidigare tecken på könsdysfori ökat med flera hundra procent (Frisén, Söder och Rydelius 2017). I gruppen finns en hög samvariation med anorexia, autism och andra neuropsykiatriska tillstånd (Littman 2018). Sveriges Kvinnolobby oroas av att analysen av orsakerna till ökningen och den vård och behandling som erbjuds saknar ett jämställdhetsperspektiv.

Att vara en ung kvinna i en tid med stora sociala krav, förväntningar på att vara tillgänglig, växande utseendehets och konstant sexualisering är inte lätt. Kanske finns risk att vissa av de många flickor och unga kvinnor som ifrågasätter sin könsidentitet reagerar mot samhällets snäva föreställningar om hur kvinnor ska vara, se ut och bete sig? I så fall skulle det bästa sättet att hjälpa dem vara att förändra deras omgivning, snarare än att förändra deras kroppar.

Hälso- och sjukvården är utformad med män och pojkar som norm. Det har gjort att kvinnors och flickors sjukdomar och symptom ofta har missats och att mediciner och behandlingar inte har varit korrekt utformade. De hormonbehandlingar och den kirurgi som idag erbjuds flickor och unga kvinnor som ifrågasätter sin könsidentitet är inget undantag. Fram tills för några år sedan har gruppen med könsdysfori dominerats av vuxna män och det är utifrån deras kroppar och upplevelser som mediciner och behandlingar har provats fram (Arcelus, Bouman, Van Den Noortgate, Witcomb och Fernandez-Aranda 2015). Däremot finns mycket lite forskning på hur flickor och unga kvinnor på lång sikt påverkas av den könsbekräftande vård som erbjuds. Den lilla men växande grupp personer som ångrar sig efter genomgången behandling och istället väljer att leva i sitt ursprungliga kön har heller inte studeras och får begränsad hjälp. Mycket tyder också på att antalet personer som ångrar sig har underskattats, särskilt eftersom de som avbryter sin behandling innan den har avslutats inte räknas in.

Att flickor och unga kvinnor erbjuds vård och behandling som inte är tillräckligt utforskad är oroande. Frågan är särskilt allvarlig eftersom många av de medicinska behandlingar som erbjuds är irreversibla.

Vi kräver

  • Att flickor och unga kvinnor som ifrågasätter sin könsidentitet ska erbjudas flera alternativa behandlingar att välja mellan. Medicinska behandlingar är sannolikt det bästa alternativet för vissa, medan andra skulle må bättre av stöd i att vara sig själva bortom samhällets snäva förväntningar på hur män och kvinnor ska vara, se ut och bete sig.
  • Att oåterkalleliga medicinska ingrepp, i synnerhet behandlingar som kan leda till sterilitet, aldrig ska utföras på barn under 18 år.
  • Att mer forskning om flickors och unga kvinnors ökande könsdysfori ska initieras, i synnerhet bör effekterna av olika typer av behandlingar jämföras på lång sikt.

Kvinnors och flickors trygghet i gemensamma intima utrymmen

Runt om i världen verkar kvinnorörelsen för att gemensamma, intima utrymmen där människor klär av sig inför varandra ska vara könsuppdelade och trygga. Exempel på sådana utrymmen är toaletter och omklädningsrum på skolor och idrottsanläggningar och salar på institutioner för vård och omsorg. Sveriges Kvinnolobby arbetar till exempel för att asylboenden ska ha särskilda zoner för kvinnor. Så länge dessa zoner saknas kommer kvinnor och flickor som flytt till Sverige fortsätta utsättas för våld från män och tvingas begränsa sina liv för att undvika riskfyllda situationer.

Sveriges Kvinnolobby välkomnar att enskilda alternativ skapas i anslutning till könsuppdelade gemensamma intima utrymmen på allmänna inrättningar. Enskilda omklädningsrum kan utgöra en trygghet både för kvinnor som vill ha avskildhet och för transpersoner som riskerar att utsättas för trakasserier, våld och annan diskriminering i gemensamma omklädningsrum.

En fråga som kvarstår är dock vem som ska ha tillträde till könsuppdelade gemensamma intima utrymmen. Om tillträde ska avgöras av juridisk könstillhörighet eller självidentifikation blir det möjligt för män att ta sig in i kvinnors omklädningsrum genom att påstå att de är transkvinnor, vilket skulle göra många kvinnor och flickor obekväma. För kvinnor och flickor som bär med sig trauman från mäns våld eller kommer från konservativa bakgrunder är garantin om att aldrig behöva vara avklädd i samma utrymme som en vuxen person med penis en förutsättning för att överhuvudtaget kunna besöka simhallar och liknande anläggningar.

Vi kräver

  • Att en utredning ska tillsättas för att se över kvinnors och flickors trygghet i gemensamma intima utrymmen kan säkerställas samtidigt som transpersoners könsidentitet och trygghet respekteras.
  • Att såväl transpersoners som kvinnors och flickors faktiska och upplevda trygghet ska vägas in när inkluderande gemensamma intima utrymmen ska utformas.
  • Att enskilda alternativ ska finnas tillgängliga i anslutning till könsuppdelade gemensamma intima utrymmen på offentliga anrättningar.
  • Att vuxna personer som har penis och som använder kvinnors gemensamma intima utrymmen ska kunna hänvisas till enskilda alternativ istället.

Transkvinnors hälsa och utsatthet för våld

Transpersoner lider i högre utsträckning än resten av befolkningen av psykisk ohälsa och oproportionerligt många transpersoner väljer att ta sitt liv (SOU 2017:92). Bristen på jämställdhet i samhället och snäva föreställningar om hur kvinnor och män ska vara, se ut och bete sig bidrar till transpersoners utsatthet. Sveriges Kvinnolobby menar att ökad jämställdhet och friare könsroller skulle bidra till att öka transpersoners frihet och stärka deras hälsa.

Transkvinnor är också, likt andra kvinnor, utsatta för mäns våld. Ibland kan våldet vara en reaktion mot att transkvinnor utmanar stereotyper om kön och maskulinitet. Det är också tydligt att transkvinnor ofta sexualiseras, objektifieras och förnedras i pornografi och populärkultur. I förhållande till gruppens storlek är transkvinnor också överrepresenterade bland personer som utnyttjas i prostitution (Unizon 2016). Att utsättas för prostitution skadar transkvinnors hälsa och är ett brott mot deras mänskliga rättigheter enligt artikel 6 i FN:s kvinnokonvention.

För att se till att transkvinnor som lider av psykisk och fysisk ohälsa får bästa möjliga vård krävs ett tydligt jämställdhetsperspektiv i hälso- och sjukvården. En särskilt viktig utmaning består i att se till att personer som har bytt juridiskt kön får den vård och behandling som är bäst utformad för deras biologiska kön.

Vi kräver

  • Att arbetet för ett mer jämställt samhälle med friare könsroller ska fortsätta och accelerera, exempel på insatser kan vara genuspedagogik i förskola och skola, lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam och förebyggande arbete mot destruktiva mansnormer i idrottsvärlden.
  • Att hälso- och sjukvården ska och jämställdhetsintegreras och att hänsyn alltid ska tas till kvinnors och mäns särskilda sjukdomar och symptom. Transkvinnor har rätt att få den vård som är bäst anpassad för deras biologiska kön.
  • Att sexköpslagen ska förstärkas, implementeras och utvidgas för att minska efterfrågan på prostitution och alla kvinnors, inklusive transkvinnors utsatthet i sexindustrin. Därtill behöver transkvinnor få stöd, vård och hjälp att lämna sexindustrin.

Referenser

  • Hirdman, Yvonne. 1988. Genussystemet -reflexioner kring kvinnors sociala underordning. Kvinnovetenskaplig tidskrift
  • Frisén, Louise., Söder, Olle och Rydelius, Per-Anders. 2017. Kraftig ökning av könsdysfori bland barn och unga. Läkartidningen 09-10
  • Littman, Lisa. 2018. Rapid-onset gender dysphoria in adolescents and young adults: A study of parental reports. Public Library of Science – PLOS ONE 13(8): 1-41.
  • Arcelus, Jon., Bouman, Walter P., Van Den Noortgate, Wim., Witcomb, Gemma och Fernandez-Aranda, Fernando. Systematic review and meta-analysis of prevalence studies in transsexualism. European Psychiatry. 30(6):807-15.
  • SOU 2017:92. Transpersoner i Sverige – Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor.
  • Waltman, Max och Unizon. Porr och prostitution – en rapport om utsatthet och efterfrågan. 2016.