Debattartikeln publicerades på DN Debatt den 12 maj 2015.
Gör om, gör rätt. Den förra regeringen tog bort jämställdhetslagen och lade ner JämO. Jämställdheten har försvagats och dagens strategi fungerar dåligt. Sveriges feministiska regering måste inrätta en ny myndighet med ansvar för jämställdhetsfrågor, skriver Clara Berglund, ordförande för Sveriges Kvinnoorganisationer på DN Debatt idag.
Jämställdhet har en svagare ställning än andra politikområden på flera sätt. Den minister som är ansvarig för jämställdhet har inget eget departement och ingen operativ myndighet, utan endast ett samordnande ansvar inåt i regeringen. Dessutom ansvarar ministern för en mängd andra frågor utöver jämställdhet. Sveriges Kvinnoorganisationer kräver att regeringen inrättar en myndighet som kan samla, verkställa och följa upp jämställdhetsarbetet.
FN:s kvinnokonvention som undertecknades av Sverige 1980 ställer krav på regeringar att använda alla till buds stående medel så som lagstiftning och administrativa ordningar för att förverkliga kvinnors fulla mänskliga rättigheter. Men i stället för att stärka genomförandet av kvinnokonventionen har Sverige det senaste decenniet nedmonterat den redan tidigare svaga institutionella ordningen och arbetet för ett jämställt samhälle. Utvecklingen under 2000-talet ter sig trög och försiktig i jämförelse med 80- och 90-talen som kännetecknades av flera viktiga reformer för jämställdhet, så som reserverandet av en månad i föräldraförsäkringen och sexköpslagen.
Den förra regeringen tog bort jämställdhetslagen och lade ned myndigheten för jämställdhetsfrågor, JämO. I stället slogs diskrimineringslagstiftningen och ombudsmannafunktionerna samman och Diskrimineringsombudsmannen (DO) bildades. I stället för att främja jämställdhet är DO:s ansvar att driva enskilda diskrimineringsärenden. Det har betytt att det förändringsinriktade, strukturella jämställdhetsarbetet har fått stå tillbaka. Ett tydligt exempel är hur kraven på företags jämställdhetsplaner och lönekartläggningar har försvagats. Tidigare skulle alla företag med fler än tio anställda göra lönekartläggningar varje år, men sedan 2008 gäller att bara arbetsplatser med fler än 25 anställda behöver göra lönekartläggningar vart tredje år. Trots att lönekartläggningar bevisligen är ett effektivt verktyg för att minska orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män valde regeringen att lätta på kraven.
Det jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv inrättades 2006. Målet bryts ner i fyra delmål; jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet samt att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Den fastslagna strategin för att nå målen är jämställdhetsintegrering, det vill säga att beslut, processer och verksamhet alltid ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Men eftersom det varken finns ett eget departement eller någon myndighet är det svårt, för att inte säga omöjligt, att se till att strategin följs. Myndigheter, kommuner och länsstyrelser får inte det stöd som skulle behövas i arbetet med jämställdhetsintegrering. I stället har jämställdhetspolitiken de senaste tio åren bestått av avgränsade projekt och satsningar som avlöst varandra. Ett arbetssätt som i sig strider mot principen om jämställdhetsintegrering som ju handlar om att arbeta långsiktigt och strukturellt.
Det svaga stödet och den dåliga uppföljningen har också inneburit att stora regionala skillnader har vuxit fram. Vissa kommuner som Malmö, Eskilstuna och Botkyrka har tagit ett stort ansvar, andra har gjort punktinsatser medan en stor grupp kommuner överhuvudtaget inte arbetar med jämställdhetsintegrering. Hur pass jämställd samhällsservice du som medborgare får avgörs därmed av var i Sverige du bor.
För att lyckas med jämställdhetsintegrering som strategi måste en ny myndighet med ansvar för jämställdhet inrättas. Myndighetens uppdrag ska vara att realisera samhällets jämställdhetssträvanden och de jämställdhetspolitiska målen. Myndigheten ska också ge stöd åt kommuner, landsting och andra myndigheter i jämställdhetsarbetet och se till att de olika aktörerna lever upp till sina åtaganden.
Frågan om en jämställdhetsmyndighet har diskuterats sedan 1990-talet och flera utredningar har kommit till slutsatsen att inrättandet av en myndighet är vad som behövs för att effektivisera jämställdhetspolitiken i hela landet. I den utredning som låg till grund för de jämställdhetspolitiska målen (SOU 2005:66) föreslogs att en myndighet skulle inrättas och att uppgifterna skulle omfatta omvärldsbevakning, uppföljning och utvärdering, samordning och stöd, bidragsgivning samt kunskapsutveckling och information. Men tyvärr valde varken den dåvarande socialdemokratiska eller den efterföljande alliansledda regeringen att lyssna till utredningens förslag.
Nu finns en stor förväntan om att den pågående Jämställdhetsutredningen, som ska vara klar i augusti, återigen ska föreslå att en myndighet inrättas. Utredningen har till uppdrag att utvärdera jämställdhetspolitiken de senaste tio åren och se över de jämställdhetspolitiska målen. De underlagsrapporter som hittills har presenterats bekräftar bilden av en utveckling som står stilla eller i bästa fall går framåt med myrsteg. Män dominerar fortfarande maktpositioner i politiken, staten och näringslivet. Den ekonomiska ojämställdheten består och kvinnor fortsätter att utföra majoriteten av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Utredaren Cecilia Schelin Seidegård har konstaterat att Sverige förlorat ledartröjan i jämställdhetsarbetet.
Också barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér har uttryckt att hon vill se en myndighet med ett specifikt ansvar för jämställdhetsfrågor. Att inrätta en myndighet skulle vara ett utmärkt sätt för henne och den feministiska regeringen att göra ett fotavtryck i Sveriges jämställdhetspolitiska historia. Myndigheten skulle ge henne många av de verktyg som krävs för att följa upp den egna politiken och se till att jämställdhetsintegrering som strategi implementeras på riktigt. Det skulle också vara ett sätt att uppvärdera jämställdhet som politikområde, vilket borde ligga i den feministiska regeringens intresse.
Att inrätta en jämställdhetsmyndighet är inget nytt förslag, men det är vad som krävs för att återigen sätta fart på utvecklingen mot ett jämställt samhälle. Låt den pågående utredningen bli den sista att föreslå att en myndighet ska inrättas. Låt oss gå från ord till handling.
Clara Berglund, ordförande, Sveriges Kvinnoorganisationer
Följ diskussionen på Twitter: #svpol