Debattartikeln publicerades 23 januari i SvD Näringsliv.

En ny rapport visar att summan för den strukturella löneskillnaden mellan kvinno- och mansdominerade yrken är 76 miljarder kronor per år. Studien, som är den första i sitt slag och som jämför löner i yrken som kan betraktas som likvärdiga, tydliggör snedfördelningen. Det skriver vi tillsammans med flera andra organisationer i en debattartikel i SvD Näringsliv.

Att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är strukturella betyder att de inte kan förklaras av sådant som krav i arbetet, arbets­tagarnas prestation och skicklighet eller andra uppen­bara skäl. Förklaringen är framför allt att kvinnor och män arbetar i olika yrken och att yrken där kvinnor är i majoritet värderas och lönesätts lägre. Detta kal­las för värdediskriminering.

I studien jämförs yrken som samlat ställer lika stora krav på utbildning, färdigheter, ansvar och ansträng­ning, samt har likvärdiga arbetsförhållanden. Exempel på yrken som bedömts likvärdiga är grundutbildade sjuksköterskor, grundskollärare, personal- och HR-specialister (kvinnodominerade). De jämförs med poliser, it-specialister, ingenjörer och tekniker (mansdominerade).

Resultaten visar att genomsnittslönen i yrken där en majoritet kvinnor arbetar är 28 600 kronor, jämfört med 33 900 kronor i mansdominerade yrken. En person som arbetar inom ett kvinnodominerat yrke tjänar alltså i genomsnitt 5 300 kronor mindre varje månad, oavsett kön.

Studien visar också att yrken där man arbetar med människor värderas lägre än yrken där man arbetar med materiella värden som data, text och siffror. Efter­som fler kvinnor arbetar med människor drabbas fler kvinnor även av detta.

Värdediskrimineringen innebär att kvinnor och män får olika avkastning på sina utbildningar. En högskoleutbildning ger olika lön beroende på om personen sedan arbetar i ett kvinnodominerat eller mansdominerat yrke. Lönespridningen är dessutom större i yrken som domineras av män, medan kvinno­dominerade yrken har en mer sammanpressad löne­struktur och sämre möjlighet till lönekarriär.

Ett av Sveriges jämställdhetspolitiska mål är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Samtliga kollektivavtal har också skrivningar om jämställda löner. Ändå är de strukturella löneskillnaderna systematiska och ihållande. De senaste 30 åren har gapet mellan kvinnor och män endast minskat marginellt.

Om man verkligen vill göra något åt detta krävs att medel tillförs till kvinnodominerade yrken. 76 miljarder kronor är mycket pengar. Men som en jämförelse uppgick den totala lönesumman år 2015 till 1 589 miljarder, och arbetsgivaravgifterna till 475 miljarder kronor. Det är med andra ord inte omöjligt att rätta till snedfördelningen.

Det är dags att staten, arbetsgivarna och fack­förbunden tar sitt ansvar för kvinnors och mäns lagstadgade rätt till lika lön för likvärdigt arbete. Vi uppmanar dem att arbeta fram en nationell sam­ordning och strategi. Vi har några förslag:

• Eftersom löneökningstakten i industrin sätter normen för övriga arbetsmarknaden kan kvinno­dominerade yrken aldrig komma ikapp. På så sätt bidrar det så kallade ”märket” till att befästa löne­gapet. Arbetsmarknadens parter bör enas om en strategi för att höja lönerna i kvinnodominerade yrken och därmed göra avsteg från normen för vissa yrkesgrupper. Eftersom många av yrkena finns i den skatte­finansierade sektorn krävs också statliga satsningar.

• Medlingsinstitutet, som har i uppdrag att bidra till en väl fungerande lönebildning, har också i uppdrag att verka för jämställda löner. Uppdraget behöver förändras så att industrins norm för lönebildning blir förenlig med aktiva insatser för att åtgärda strukturella löneskillnader. Lönerna i kvinnodominerade branscher måste tillåtas öka i en snabbare takt.

• I slutbetänkandet från Delegationen för jämställdhet i arbetslivet presenterades ett förslag till om­fördelning där alla löntagare avstår en liten del av de framförhandlade löneökningarna. Medlen samlas ihop genom en tillfällig höjning av arbetsgivaravgifterna. Parterna förfogar över och fördelar sedan medlen. Möjligheterna att genomföra en sådan ­modell bör ses över.

• Den 1 januari 2017 återinfördes krav på att arbetsgivare med fler än tio anställda ska genomföra årliga lönekartläggningar. Arbetsgivarna är skyldiga att upptäcka och åtgärda osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Regeringen bör förstärka insatsen genom att ge Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att öka tillsynen. Sanktioner måste bli mer kännbara.

Det är inte en naturlag att en person som arbetar inom ett kvinnodominerat yrke ska tjäna i genomsnitt 5 300 kronor mindre varje månad. Det är dags att politiken och arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar och rättar till snedfördelningen.

Agneta Stark, docent och ledamot av Expertgruppen för jämställdhet i högskolan
Anita Harriman, Lena Johansson och Marie Trollvik, rapportförfattare, Lönelotsarna
Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnolobby
Gertrud Åström, jämställdhetsexpert, HelaHUT AB
Louise Lindfors, ordförande, Fredrika Bremer Förbundet
Magnus Pettersson, ordförande, Fastighetsanställdas Förbund
Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet
Ulrika Boëthius, ordförande, Finansförbundet

OM RAPPORTEN