Brandtal: Låt oss prata om kvinnors roll i reproduktionen!

Under Forum Jämställdhet 2-3 februari höll Sveriges Kvinnolobbys generalsekreterare Clara Berglund ett brandtal om kön och makt. Nedan kan du ta del av talet i skriven form.

***

”Jämställdheten har gått för långt! Det är ju kvinnor som bestämmer egentligen. Flickor har bättre betyg än pojkar i skolan, om några år kommer vi att leva i ett matriarkat. Vänta bara!” 

Har ni hört det förut? Vi som arbetar med jämställdhet är vana vid motstånd, ibland till och med hot och hat. När vi utmanar den rådande ordningen så skapar det en reaktion.

Men de senaste åren har något hänt. Motståndet har vuxit, och organiserat sig. Det är inte bara enstaka personer och anonyma mejl. Plötsligt går det knappt att nämna genus utan att bli ifrågasatt.

Har människors inställning till jämställdhet förändrats, eller har de alltid tyckt så här men inte vågat säga det tidigare? Totalförsvarets forskningsinstitut uppskattar att Sverige kan ha flest incels per capita i världen, alltså män som inte har haft sex och som samlas i forum på nätet och hatar på kvinnor.

Ibland orkar vi inte ta debatten. Jag är så trött på att förklara det inte finns en gen som gör att flickor vill leka med dockor, utan att flickor och pojkar formas av samhället till att gilla olika saker. Jag har en son. Han är 18 månader. Vart han än vänder sig möts han av bilder och berättelser som påminner honom om att dockor är en tjejgrej!

När vi väl försöker svara, stiger frustrationen. Det som är så självklart tycks aldrig sjunka in. Tonläget höjs. Är det för att den jag pratar med är en incel? Är det en antifeminist som står mittemot mig? Är det så här de ser ut?

Ibland är det nog så. Men oftast inte. Oftast är den vi möter en vanlig människa som känner sig utmanad, som har andra prioriteringar att tänka på eller som inte förstår eller känner igen sig i det vi pratar om. En vanlig människa vars tveksamhet har fått eldunderstöd från olika håll.

För att kunna möta och övertyga honom, för det är ofta en han, måste vi prata om jämställdhet på ett väl underbyggt och relevant sätt.

Vi lever inte i ett matriarkat. Kvinnor haft rösträtt i 100 år, men Sverige har aldrig haft en kvinna som statsminister. 80 procent av börsbolagens vd:ar är män. Inkomstskillnaden mellan kvinnor och män är lika stor nu som för 25 år sedan. Kvinnor har dominerat högre utbildning sedan 1977, men bara 30 procent av professorerna kvinnor. Så nej, jämställdheten har inte gått för långt.

Ofta fastnar konversationen i arv och miljö. Vi feminister beskylls för att vara totalkonstruktivister som förnekar att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män, som försöker  ”göra pojkar om till flickor”, som inte ”låter pojkar vara pojkar.

Min instinktiva reaktion är att vifta bort dessa löjliga anklagelser och lägga min tid på något mer produktivt. En härlig strategi som hittills inte har lönat sig.

Vilket får mig att undra om vi kanske borde ta frågorna på allvar? Finns det till och med en grund för kritiken? Har vi som arbetar med jämställdhet varit så upptagna med genus att vi har tappat vår förankring i biologiskt kön? Har våra belägg mot dockgenen uppfattats som att vi motsätter oss biologiska skillnader mellan könen överhuvudtaget? Har vi glömt bort var vi kom ifrån?

Det feministiska projektet handlar om att befria kön från genus, om att befria män från det manliga och kvinnor från det kvinnliga. Vi förnekar inte att det finns flickor och pojkar, vi vill bara att alla ska få leka med både dockor och bilar och att dockor ska vara lika mycket värda som bilar.

Men om vi ska kunna befria könen från könsrollerna måste vi förstå hur de har kunnat fogas samman från början!

Varför är kvinnor underordnade? Varför förväntas kvinnor vara omhändertagande? Är det en slump? Eller är det något speciellt med just kvinnor? Det finns ju ingen dockgen. Det finns ingen biologisk förklaring till att kvinnor är sämre på att ta och ha makt. Så vad är det då? Om vi nu inte är totalkonstruktivister?

Svaret är att såklart finns biologiska skillnader mellan könen som har överdrivits och som olika föreställningar har klistrats fast på och sammanblandats med.

Det tydligaste exemplet är könens skilda roller i reproduktionen. De flesta kvinnor har förmågan att bära och föda barn. Det är en superkraft som har haft ett högt pris och som mer än något annat har använts för att begränsa vår makt och frihet.

”Kvinnans roll är i hemmet. Hon ska ta hand om barn. Det är hennes natur.” 

Detta standardargument har använts mot kvinnors rätt att utbilda sig, rösta, kandidera till politiska uppdrag, idrotta, arbeta och så vidare.

När kvinnor väl började arbeta fick de lägre löner än män eftersom de samtidigt ansvarade för att ta hand om barnen och hemmet och därmed knappast kunde prestera lika mycket på jobbet som en man.

De särskilda kvinnolönerna avskaffades 1960. 20 år senare antogs FN:s Kvinnokonvention som tydligt slår fast att ”the role of women in procreation should not be a basis for discrimination”. Ändå är det precis det som fortfarande sker. Det går att dra ett streck från dagens jämställdhetsproblem tillbaka till kvinnors roll i reproduktionen.

Kvinnor tar ut 70 procent av föräldrapenningen och större delen av vabben, vilket hindrar deras löne- och karriärutveckling. Coronapandemin riskerar att öka skillnaderna mellan kvinnors och mäns obetalda hem- och omsorgsarbete.

Fortfarande möts fakta om kvinnors deltidsarbete med att  ”kvinnor vill vara hemma med sina barn” , trots att den vanligaste orsaken till att de jobbar deltid är att det inte finns något heltidsarbete att få, eftersom de sektorer de jobbar är organiserade utifrån en deltidsnorm. (Förresten vill nog många pappor också spendera mer tid med sina barn.)

Föreställningen om att kvinnor skulle vara mer lämpade att vårda och ta hand om andra är sprungen ur kvinnans roll i reproduktionen. Det är därifrån föreställningar om att flickor ska leka med dockor och sen jobba med människor kommer. Det är därför dessa arbeten som till en början utfördes helt obetalt fortfarande är undervärderade. Undersköterskor fick 5500 kronor på kontot som tack för allt slit under coronapandemin, men de skulle behöva ha mer än så varje månad hela året för att komma ikapp likvärdiga yrken.

En stor del av det våld och förtryck som kvinnor utsätts för handlar om att kontrollera våra kroppar och reproduktion. Vissa kvinnor och flickor lever i sammanhang där familjens heder är beroende av deras oskuld och kyskhet. Få har mindre makt att forma samhället och sitt eget liv än hon som inte får bestämma vilka kläder hon ska ha på sig, hur länge hon får vara ute och vem hon ska umgås med.

Kvinnors kroppar köps och säljs. I den snabbt växande surrogathandeln har kvinnors roll i reproduktionen blivit en industri. Kvinnor i fattigare länder får bära barn åt dem som har råd att betala.

Reproduktionen är den bortglömda pusselbiten som får det feministiska projektet att hänga ihop. Den har alltid funnits där, vi har bara inte tänkt på den på ett tag. Jag tycker vi ska plocka fram den nu. Om vi ska kunna prata om jämställdhet på ett sätt som både bygger på kunskap och som människor kan känna igen sig i så behöver vi den.

Motståndet mot jämställdhet och kvinnors rättigheter har vuxit. Men alla är inte incels. De allra flesta kanske bara behöver höra en sammanhängande berättelse om hur kön och genus hänger ihop och påverkar deras liv. Låt oss berätta den berättelsen tillsammans. Tack!

***

Nedan kan du kan även ta del av en inspelning av talet och övriga inlägg i Forum Jämställdhets brandtalsserie om makt.