Max Waltman: Därför bör Sverige införa Porrfritt!

Den 30 juni lanserade Sveriges Kvinnoloby, Unizon och Roks manifestet Porrfritt i Almedalen. Läs forskaren Max Waltmans anförande från seminariet om varför Sverige bör införa lagstiftning mot pornografi.

Pornografi väcker starka och motstridiga känslor. Kritikerna pekar på problem som ojämställdhet, sexuellt våld och exploatering – försvararna hänvisar till yttrandefrihet och farorna med reglering. Opinionsundersökningar visar sen länge att majoriteten kvinnor och över en tredjedel av alla män vill ha starkare reglering av- eller t.o.m. nolltolerans mot pornografi. Konsumenterna är nästan uteslutande män. Anonyma enkätstudier visar fortfarande att bara några enstaka procent av unga kvinnor ser pornografi mer än en gång per vecka. Som kontrast ser ca. 10% av unga män pornografi dagligen, 25–30% flera gånger i veckan och drygt 25% några gånger per månad.

Inom medieforskning brukar pornografi definieras som ”sexuellt explicit media som primärt avser väcka sexuell lust hos publiken” och vidare kategoriseras utifrån huruvida de presenterar samlag, oral-/analsex, sex med våldsinslag, posering osv. En välgjord studie visade att nästan 90% av scenerna i de mest sålda/hyrda filmerna i USA från december 2004 till juni 2005 innehöll fysisk aggression – vanligast då att hålla för munnen, slå med handflatan, dra i håret, strypa en motpart samt ”spanking.” Verbala aggressioner förekom i 48.7% av alla scener, oftast med skällsord som ”bitch” och ”slut”. Utöver aggression förekom t.ex. s.k. ass-to-mouth i 41% av alla scener – dvs. att en kvinna utför oralsex på en man direkt efter att han penetrerat henne analt. Som kontrast innehöll bara ca. 10% av scenerna i de populäraste filmerna kyssar, skratt, omfamningar, smekningar och verbala komplimanger.

Utvecklingen är inte oväntad eftersom psykologiska experiment på 1980-talet visade hur konsumenter avtrubbas och söker mera extremt material. Forskare tvingades t.ex. klippa ihop fragment från olika filmer för att kunna göra experiment eftersom det var omöjligt att hitta en pornografisk film som inte innehöll förnedring eller våld.

Inte oväntat visar över 30 års internationell forskning och offentliga utredningar hur pornografer utnyttjar social utsatthet för att rekrytera medverkande; ofta är det personer som prostitueras och lider av en multipelproblematik som bl.a. inbegriper svår fattigdom, allvarliga sexuella övergrepp under barndomen samt annan försummelse, med hemlöshet i bagaget etc.

En enkätstudie publicerades 2011 där 134 kvinnliga medverkande kontaktats via amerikanska databaser eller internetsidor som annonserade om jobb i pornografiindustrin; 21% jämfört med 4% av en demografiskt matchad kontrollgrupp från Kalifornien uppgav att de under barndomen förflyttats till fosterhem av myndigheter och 24% av de medverkande uppgav att deras hushåll fick socialbidrag jämfört med 12% av kontrollgruppen. Bland de medverkande uppgav 37% jämfört med 13% av kontrollgruppen att de tvingats till sex med våld före 18 års ålder, vilket är den mest restriktiva definitionen av våldtäkt på barn. Dessutom uppgav 50% att de levt i fattigdom det senaste 12 månaderna. Forskarna noterade att detta är troliga underskattningar pga. att de mest utsatta inte kan nås online.

Prostituerade personer har pga. sin svåra bakgrund ofta mycket svårt att hitta alternativ försörjning och tillhör ofta utsatta minoriteter – något som skrupelfria pornografer utnyttjar. Personerna vill sällan berätta om allvarliga missförhållanden i sexindustrin för att de inte litar på utomstående eller för att de skäms. Trots detta uppgav många i en kvalitativ undersökning från 2008, som inkluderade 18 kvinnor och 10 män i Los Angeles pornografiindustri, att dom var tvungna att acceptera oskyddat sex. Tolv medgav att de själva eller andra skadats under inspelningar, samt att anala tårar (sår i ändtarmen) var vanliga.

Forskare har också undersökt posttraumatiska stressymtom (PTSD) hos personer som utnyttjas i sexindustrin, vilket är ett symptom bl.a. på extremt våld. Av 854 prostituerade personer i nio länder uppnådde drygt 2/3 kliniska kriterier för PTSD i genomsnitt på samma nivå som vårdsökande Vietnamveteraner trots att de inte sökte hjälp. Av alla 854 uppgav 49% erfarenhet av pornografiproduktion och just dom diagnosticerades med ”signifikant mer svåra symtom” av PTSD än övriga. Effekten av pornografi var den enda statistiskt urskiljbara när forskarna kontrollerade för andra PTSD-faktorer, t.ex. övergrepp under barndomen eller misshandel i prostitution. Pornografiproduktion tycks alltså vara extra traumatiserande.

Närmare 50 års forskning visar att dessutom att konsumtion av pornografi gör män mer sexuellt aggressiva samt producerar attityder som främjar eller trivialiserar våld mot kvinnor, s.k. rape myths. I simulerade våldtäktsrättegångar halverar t.ex. personer som ser vanlig ickevåldspornografi under några veckor sina rekommenderade fängelsestraff jämfört med kontrollgruppen. Konsumtionsforskning bygger både på experiment och enkät- och intervjumetoder. Sambanden kan således observeras i det sociala sammanhanget och har t.o.m. dokumenterats hos de minst predisponerade männen.

Metaanalyser som lagt samman data från ca. 50 relevanta experiment visar att all typ av kommersiell pornografi producerar negativa effekter. Psykologer har tidigare visat att den påverkar konsumenter att kategorisera kvinnor endera som promiskuösa eller asexuella, ”horor” eller ”Madonnor”, där promiskuitet på det sättet blir måltavla för aggressioner. Därför kan effekten av såväl ickevålds- som våldspornografi bli lika starka eftersom båda framställer kvinnor som just promiskuösa. Samma effekt har dessutom dokumenterats från annonser och Hollywoodfilmer där kvinnor objektifieras sexuellt, vilket bekräftar att sexistisk reklam är dåligt för jämställdheten precis som Kvinnolobbyn anser.

Män som använder mer pornografi är också statistiskt mer benägna att köpa sex. I intervjustudier med hundratals sexköpare och prostituerade kvinnor framkommer hårresande beskrivningar av hur sexköparna tvingar de senare att tåla gruppvåldtäkter och analsex m.m. som de sett i pornografi och vill imitera. När partners inte ställer upp, som kvinnojourer kan berätta mer om, är det enklare att köpa dem som av omständigheterna är tvungna till det.

Det finns mindre tillförlitliga studier där forskarna försökt att dra slutsatser om pornografins effekter utifrån statistik om anmälda sexbrott, men dom är mycket osäkra eftersom anmälningar påverkas av många faktorer – särskilt när vi tittar över tid. Här bör ni se upp med pornografiförsvarare som refererar till dessa utan att nämna metodproblemen.

Vi kan bromsa pornografiproduktionen likväl som vi kunde bromsa prostitutionen. Grundlagarna hindrar inte tillämpning av t.ex. kopplerilagen på ”[d]en som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning” – även om koppleriet sker som ett led i att producera pornografi vars vidare spridning är grundlagsskyddat. Ett bra exempel på att produktionsvillkoren inte skyddas av yttrandefriheten är den uppmärksammade domen mot Anna Odell 2009.

Efter inspelningen av en film om psykiatrins problem blev Odell dömd för våldsamt motstånd och oredligt förfarande, trots att brotten var en integrerad del i en yttrandefrihetsskyddad konstnärsgärning. Andra exempel är de domar runtom i landet där våldtäktsmän filmat sina övergrepp, inte sällan med artistiska ambitioner, men ändå inte åberopat yttrandefriheten ens för att försöka sänka straffen eller få tillbaka beslagtagen film. Varför ska hallickar som utnyttjar prostituerade personer för att producera pornografi inte följa allmän lag när konstnärer eller andra sexbrottslingar behöver göra det?

Prostitutionslagarnas syfte att motverka sexuell exploatering och främja jämställdhet är precis lika relevanta i pornografi som i annan prostitution. Om rättsväsendet börjar tillämpa lagen som den är skriven skulle det dessutom signalera att pornografikonsumtion bygger på att utnyttja utsatta människor.

När det handlar om att begränsa spridning av pornografi går det att göra undantag i grundlagen på samma sätt som med barnpornografi eller alkoholreklam. Undantaget kan gälla ”grafiskt sexuellt explicit underordning” som presenterar kvinnor (eller män) på ett sätt som forskningen visat främjar sexuella aggressioner, där spridning som t.ex. är försvarbar utifrån ett informations- eller utbildningssyfte ändå kan tillåtas.

I Kanada har en annan skadebaserad lag som stöds av en liknande logik inte missbrukats av makthavarna så som kritikerna påstått skulle ske; däremot tillämpas den sällan eftersom bara åklagare kan använda lagen. En antidiskrimineringslagstiftning skulle därför möjliggöra för t.ex. organisationer som kvinnojourer eller antidiskrimineringsbyråer att representera dom som drabbas av pornografins skadeverkningar och som har ett starkare incitament än poliser eller åklagare att använda lagen.

Tack för mig.

Max Waltman

Fil.dr. i statsvetenskap

30 Juni, 2015, Almedalen, Visby.

* Det här stycket är ett transkriberat tal av Max Waltman baserat på delar av hans doktorsavhandling i statsvetenskap, The Politics of Legal Challenges to Pornography: Canada, Sweden, and the United States. För källhänvisningar, dokumentation och ytterligare analys, se avhandlingen som är tillgänglig här.