Lena Hallengren, ta tag i förlossningsvården!

Ny granskning visar att svensk förlossningsvård är fortsatt i kris. Det är nog nu –förlossningsvården behöver fler barnmorskor, fler vårdplatser och lika hög kvalitet för alla kvinnor, oavsett var i landet de bor.

Förlossningsvården ska inte styras av yttre omständigheter såsom plats- eller personalbrist. Vårdområdet måste istället utgå från den födande kvinnans behov. Dessutom måste hela vårdkedjan hänga ihop, från det första besöket hos mödravården till dess att kvinnans kropp är återhämtad.

Problemen är väl kända och är också bakgrunden till att regeringen sedan 2015 gör årliga budgettillskott till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Inför 2018 fördelades ytterligare en miljard per år till regionerna och 2019 ytterligare en mycket stor summa, 1,6 miljarder. Enligt överenskommelser mellan regeringen och SKL ska pengar i första hand gå till fler barnmorskor och att förbättra arbetsmiljön, men i praktiken kan regionerna själva styra över hur medlen används.

Både Sveriges Kvinnolobbys granskning från 2017 och den färska granskningen ”BB-krisen. Sveket vid livets början” av journalist Lisa Bjurwald (Volante, 13 sep. 2019) visar att regionerna misslyckats med att tillhandahålla den personal och de vårdplatser som behövs för en god och säker förlossningsvård, vilket krävs av hälso- och sjukvårdslagen. Tvärtom ser vi hur landets barnmorskor hela tiden får fler gravida och födande kvinnor att ta hand om, samtidigt som antalet förlossningsplatser blir färre, i linje med den allmänna vårdplatsbrist som Sverige lider av. 2016 gick det i genomsnitt 123 förlossningar på en förlossningsplats. Tio år tidigare var antalet förlossningar per plats 104,5. Den redan svåra situationen blir alltså allt mer akut. Dessutom har ytterligare BB lagts ned av politikerna sedan 2016.

Bristen på barnmorskor och vårdplatser får många konsekvenser, främst för den födande kvinnan men också vad gäller arbetsmiljö och arbetsbelastning för barnmorskor och övrig personal inom mödra- och förlossningsvården.

I delar av landet läggs förlossningskliniker ned och kvinnor tvingas resa tiotals mil fram och tillbaka för att föda, vilket innebär ökade risker för både mamman och barnet. Sveriges Kvinnolobby anser att alla kvinnor som bor mer än två timmar från en förlossningsklinik ska få boende på ett patienthotell när förlossningen närmar sig. Kvinnor som själva inte kan ta sig till sjukhus ska få trygg och säker transport. De ska kunna känna sig trygga med att det finns en plats för dem när det är dags.

Bristen på personal och vårdplatser påverkar även tiden som kvinnor får stanna på BB. Vårdtiden blir allt kortare och mammor uppmanas att gå hem redan samma dag som de fött barn. Risken är att personalen inte hinner upptäcka olika komplikationer. Denna farhåga förstärks av att många nyblivna mödrar söker akut hjälp efter förlossning, exempelvis för bröstkomplikationer eller blödningar, vilket tyder på att många skrivs ut innan de är redo.

Att födande kvinnor lämnar BB tidigt ställer höga krav på eftervården under postnatalperioden, men också eftervården har omfattande brister och  varierar kraftigt i kvalitet från region till region.

Vilken vård kvinnan får, vilket stöd, vilken typ av förlossning – vaginalt eller med kejsarsnitt, vilken typ av bedövning kan också bero på yttre omständigheter och vilken region hon tillhör.

I Sveriges Kvinnolobbys rapport ”Jämställdhet mot segregation” (2019) ser vi att risken att dö i samband med förlossning är 4 gånger så hög för utrikesfödda kvinnor, vilket uppmärksammats i samband med det tragiska fallet med avlidna småbarnsmamman Rasha. Även om det ska poängteras att mödradödligheten är mycket låg i Sverige visar denna siffra att den vård som utrikesfödda kvinnor får i samband med barnafödande är sämre än för inrikes födda kvinnor.

De stora regionala skillnaderna och de stora skillnaderna mellan utrikes- eller inrikes födda visar tydligt att den vård som kvinnor får i samband med graviditet och barnafödande inte är jämlik. Den reproduktiva hälsovården är inte individualiserad och personcentrerad så som den måste och kan vara. De regionala skillnaderna visar samtidigt att den reproduktiva hälsovården är fullt möjlig att förbättra. Många landsting har minskat andelen bristningar och akuta kejsarsnitt genom utbildningar och förändrade rutiner. Dock saknas utvärderingar och enhetliga rikstäckande riktlinjer.

Det är över 70 år sedan denna för kvinnor livsviktiga vård senast utreddes. Sveriges Kvinnolobby och författaren till den nya boken ”BB-krisen. Sveket vid livets början”, Lisa Bjurwald vill nu se att regeringen utlyser en statlig utredning av hela den reproduktiva vårdkedjan: Före, under och efter förlossning.

Det grundläggande problemet med bristande bemanning behöver lösas här och nu. För att alla kvinnor ska kunna ha en närvarande barnmorska som stöd under hela förlossningen måste vården organiseras, finansieras och bemannas utifrån målet om en barnmorska per födande kvinna. Ökningen av de generella statsbidragen har sedan 2018 inte bidragit till en ökad bemanning och vi behöver se att medlen öronmärks för det de är ämnade för, att anställa fler barnmorskor.

Vi har fem krav för en stärkt förlossningsvård:

  1. Sätt upp ett mål om en barnmorska per födande kvinna och finansiera och organisera förlossningsvården utifrån detta. Öronmärk de medel som behövs för att trygga barnmorskebemanning och en hållbar kompetensförsörjning. Se till att satsningar blir långsiktiga och hållbara genom permanent finansiering med tydlig styrning.
  2. Genomför en statlig översyn av hela vårdkedjan före, under och efter förlossning. Ta fram nyckeltal för uppföljning och nationella riktlinjer för en kvalitativ och evidensbaserad mödra- och förlossningsvård som utgår från födande kvinnors behov och rättigheter.
  3. Garantera att alla kvinnor får plats på en förlossningsavdelning i sin region och i god tid får veta på vilket sjukhus. Det kräver tillräckligt många platser för förlossning året runt, i hela landet.
  4. Säkerställ jämlik mödra- och förlossningsvård för alla grupper av kvinnor, i alla delar av landet. Genomför stödinsatser för riskgrupper, särskilt nyanlända och utomeuropeiskt födda kvinnor. Erbjud trygga transporter eller patienthotell när förlossningen närmar sig för de kvinnor som inte kan ta sig till sjukhus på egen hand eller bor mer än två timmar från en förlossningsavdelning.
  5. Säkerställ att alla kvinnor får den tid för återhämtning och det stöd de behöver efter förlossning. Alla kvinnor ska kallas till efterkontroll inom två veckor efter förlossning, och därefter regelbundet efter behov!

Malpuri Groth, tf Verksamhetschef, Sveriges Kvinnolobby
Lisa Bjurwald, journalist och författare, ”BB-krisen. Sveket vid livets början”

Länk till debattartikeln i Svd