Debatt: Till försvar för jämställdhetsintegrering!

Debattartikel i Dagens Arena 2020-05-27

Könsneutrala toaletter, pronomenrundor och genusanalyser av mumintroll har ingenting med jämställdhetsintegrering att göra. Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamn blandar ihop genusvetenskapens avarter och akademisk kränkthetskultur med Sveriges och hela världens strategi för att uppnå ett jämställt samhälle, skriver företrädare för fyra organisationer.

I veckan släpps Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. Den handlar om hur jämställdhetsintegrering har förvandlat landets högskolor och universitet till normkritiska åsiktskorridorer. Problemet är bara att författarna medvetet eller omedvetet missförstår vad jämställdhetsintegrering handlar om.    

Jämställdhetsintegrering är en strategi som går ut på att organisationer ska beakta ett jämställdhetsperspektiv i alla processer och beslut. Tack vare att riksdagen har antagit strategin är svenska myndigheter, inklusive lärosäten, skyldiga att se till att deras verksamheter gynnar kvinnor och män i lika stor utsträckning och bidrar till ökad jämställdhet i samhället. För en högskola eller ett universitet kan jämställdhetsintegrering till exempel handla om att fördela forskningsmedel på ett effektivt och rättvist sätt och innefatta aktivt arbete med att locka fler kvinnor till mansdominerade utbildningar (och vice versa).

Jämställdhetsintegrering berör alltså framförallt högskolornas styrning, organisation och praktiska jämställdhetsarbete. Strategin har heller ingen inneboende ideologi utan tar sin utgångspunkt i det jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv och dess sex underliggande delmål.

Att Arpi och Wyndhamn blandar ihop jämställdhetsintegreringen med akademisk kränkthetskultur och normkritisk aktivism är emellertid inte så konstigt. Gränsen mellan det genusvetenskapliga fältet och jämställdhetsarbetet har länge varit allt för suddig. Till exempel har det Nationella sekretariatet för genusforskning varit ansvarigt för att stötta lärosätens och andra myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering fram till dess att Jämställdhetsmyndigheten inrättades för två år sedan.

I detta gränsland har teoretiska tankemodeller som egentligen är väsensskilda eller till och med står i motsats till jämställdhetsintegrering ibland plockats upp i myndigheters praktiska jämställdhetsarbete. Det har bidragit till att jämställdhetsarbetets, och i förläningen jämställdhetspolitikens, fokus stundtals har flyttats från skillnaderna mellan kvinnors och mäns liv och villkor till abstrakta idéer som ibland går så långt att de till och med ifrågasätter om kön finns i verkligheten. Det är förmodligen detta Wyndhamn refererar till när hon säger att ” Kroppen och könet är borta, kvar är språkliga poser”.

Många av oss som arbetar med jämställdhet och kvinnors rättigheter har ända sedan genusvetenskapen på 1990-talet uppstod ur askan av det som under en kort tid kallades kvinnovetenskap frågat var kvinnorna tog vägen. Samma utveckling av forskning och undervisning inom ”gender studies” har skett på andra håll i världen.

De utmaningar som genusforskningen å sin sida och jämställdhetsarbetet och jämställdhetspolitiken å andra sidan står inför förtjänar att tas på allvar, men måste först separeras och behandlas med respekt. Skiljelinjerna mellan genusvetenskapen och jämställdhetsarbetet måste bli tydligare både på och utanför universiteten. Regeringen bör förtydliga vad jämställdhetsintegrering som strategi innebär och att det stöd som numera erbjuds till myndigheter ska vara verksamhetsnära och inriktat på reella jämställdhetsproblem, snarare än teoretiska. Alla politiska partier med  engagemang för jämställdhet bör försäkra sig om att den politik som bedrivs är förankrad i kvinnors och mäns verkliga livsvillkor.

Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnolobby
Olga Persson, ordförande, Unizon
Britt-Marie Söderberg-Torstensson, ordförande, Winnet Sverige
Camilla Wagner, ordförande, Fredrika Bremer-förbundet