Våldet mot kvinnor kräver samma kraftåtgärd som gängkriminalitet

Samhällskostnaderna för mäns våld mot kvinnor har uppskattats till cirka 4,2 miljarder kronor 2015 i Sverige efter beräkningar av Europeiskt centrum för jämställdhet (EIGE). Sannolikt är de mycket högre nu. Hur många lärare, läkare, sjuksköterskor och poliser skulle inte kunna anställas för den summan? De höga kostnaderna är ett av skälen till att mäns ökade våld mot kvinnor särskilt bör uppmärksammas idag, den internationella dagen mot våld mot kvinnor,”The Orange Day”, som instiftades av FN för precis 20 år sedan. Men åtgärderna för att hejda våldet är fortfarande långt ifrån tillräckliga trots att mycket tid har gått sedan dess.

Dagligen kan vi läsa om skjutningar, sprängdåd och gängkriminalitet. I jämförelse sägs det knappast något om det sexuella våld och hedersförtryck som flickor och kvinnorutsätts för. Men våldet mot kvinnor har också ökat under senare tid. Det borde väcka mer diskussion. 22 kvinnor i Sverige dödades av sin partner 2018, vilket är en ökning jämfört med tidigare år. (BRÅ 2019).

Men för hedersutsatta flickor och kvinnor som mördats, som till exempel de så kallade balkongflickorna, finns ingen statistik, och en av orsakerna är att de inte alltid utreds som de hedersmord de är. Mörkertalen är också stora när det gäller hedersvåld i form av bland annat könsstympning och tvångsäktenskap. Detsamma gäller andra former av sexuellt våld och sexuella trakasserier mot kvinnor och unga flickor. Mörkertalen över hela detta fält behöver kartläggas.

Anmälningarna om våldtäkt har stadigt ökat under senare år. Men åtal för våldtäkt leder sällan till fällande domar – utan bara i fem procent av fallen! (BRÅ 2019:9). Att våldta en kvinna kan med andra ord sägas vara praktiskt taget straffritt. Metoo-uppropen under hösten 2017 och den nya så kallade Samtyckeslagen från 2018 kan ändå ha medverkat till att anmälningarna har blivit fler.

Det är viktigt med fler poliser ute på gatorna och under hösten kommer regeringen att tillsätta 350 nya utredare, som särskilt ägnar sig åt mäns våld mot kvinnor. Sexualbrotten visade sig nämligen vara nedprioriterade av polisen till förmån för andra brott då resurserna hade fördelats. Det fanns också stora brister i utredningarna som nu förhoppningsvis blir bättre (BRÅ 2019:9). Men att polisen lägger ner den grupp som arbetat mot prostitution är olyckligt eftersom också prostitutionen har en stark koppling till våld mot kvinnor.

Satsningar måste ske även i andra delar av rättskedjan, bland annat på åklagare och målsägarbiträden. Också sociala myndigheter och socialsekreterare behöver ökade medel och större kompetens. Resurser bör inte minst läggas på de kvinnoorganisationer som på strukturell nivå arbetar mot mäns våld mot kvinnor och de nära tvåhundra tjej- och kvinnojourerna över hela landet, som ofta är de första att ta hand om de våldsutsatta kvinnorna, men som närmast får tigga sig till pengar för verksamheten.

Här bör stat och kommun ta ett mycket större ansvar.

Långt bredare insatser mot hedersvåld bör startas tidigt och redan  i förskolor och skolor för att trygga kvinnors fri- och rättigheter. Annat som också måste till, är att de ”moralpoliser” som kontrollerar kvinnor och flickor, måste bort från gator och torg i de så kallade utsatta områdena. Skolor, religiösa samfund och ideella organisationer, som inte följer demokratiska grundvärderingar om kvinnors, flickors och barns mänskliga rättigheter, ska inte heller få erhålla statsbidrag.

I flyktingmottagandet bör genomgångarna av kvinnors mänskliga rättigheter granskas, eventuellt förbättras och göras tydligare.       

Skadeverkningarna av mäns våld mot kvinnor, sexuella hot och trakasserier är enorma på många plan, inte minst i form av det mänskliga lidande som det ger upphov till. Denna form av våld kräver lika intensiva diskussioner och kraftfulla beslut om åtgärder som i den pågående debatten om hur gängkriminaliteten ska stävjas.  Vi som följer utvecklingen när det gäller kvinnors rättigheter i ett klimat med växande kvinnofientlighet kommer från en bred samling kvinnoorganisationer och förortsfeminister.

Vi kräver noll tolerans mot mäns våld- och förtryck över hela fältet, inte minst mot det som sker i hederns namn.

Amineh Kakabaveh, ordförande, föreningen Varken Hora eller Kuvad

Clara Berglund, generalsekretare, Sveriges Kvinnolobby

Ewa Larsson, ordförande, Gröna Kvinnor

Eva Nauckhoff, VHEK

Margareta Garpe, Grupp 8

Irène Matthis, Grupp 8

Sudanna Udvardi, Freezonen,

Suzanne Osten, grupp 8

Zeliha Dagli, Kvinnors frigörelse

Inger Stark, Förortsfeminist

Läs artikeln hos SVT här.

Foto: Karin Wesslén / TT, Lena Hammar, Henirk Montgomery / TT